Häromkvällen...

...hörde jag katters läte. Det var på hög volym och påminde ibland om barnskrik, ibland om sirener som varnar för ofärd. Fredrik Katt var ute så jag pulsade ut i snön och letade men såg inga katter. På vägen in började det igen. Då såg jag två katter sitta högt uppe i ett träd, kanske tio meter upp, och nu var ljudvolymen ännu högre. Jag såg siluetten av min Fredrik och ropade att nu fick han väl ge sig och komma hem. Några minuter senare klättrade han elegant ner och följde med in.